Vadå njuta medans man kan?
Det finns alldeles för många som blivit gamla och grå som kommit på att nu är det dags att börja leva och så är det nästan för sent eller helt för sent - för att vi ska göra samma dumma misstag igen.
Njuta hela tiden. Hela dagen. Så mycket det bara går.
Njuta medans man kan? Vad är det för bullshit, egentligen?
Jag njöt när jag var "barnlös" men jag njuter så jävla mycket mer nu. Varför skulle jag inte göra det?
Varför skulle jag sluta njuta nu? Jag hade en helt barnfri eftermiddag-kväll-och dag för ett litet tag sedan och jag njöt så mycket mer än jag hade gjort
gjort utan barn. Och jag njöt, åh vad jag njöt av att återförenas med barn och man igen. Och nu njuter jag. Och idag njöt jag. Av att ha det jag har.
Jag njuter så mycket mer än jag någonsin gjort innan Alexis.
Det är klart att man ska ta vara på all tid man har helt själv innan man får barn om man nu ska få barn någon gång.
Men jag tycker att det är dumt att säga det som en varning för den tid som kommer att komma när den tid som kommer är så mycket finare än den tid som har varit.
Jag minns själv vilket struntprat jag tyckte det var när alla sa att jag skulle njuta medans jag kan som om att jag inte skulle njuta sedan.
Men jag förstår varför människor säger så, det är ju inte det lättaste att vara förälder ;)
Och ibland kan jag avundas dom som bara har sig själva. Avundas en liten stund. Nån sekund.
För jag vet hur mycket jag tog sån tid - egentid - förgiven förut och glömde njuta. Och hur tråkigt det var ibland. Oftast.
Man fattar inte hur bortskämd man faktiskt är när man bara har sig själv att ta hand om.
Jag säger inte att man måste ha barn för att kunna njuta. My point is: att man kan njuta hela tiden. Och inte bara "medans man kan" :)
